”Den som inte kan skapa måste förstöra...”
Gunilla Nordlund, initiativtagare och konstnärlig ledare för Vox Pacis, aug 2009.
Vox Pacis – Fredens Röst föddes i juridisk mening den 16 oktober 2006 på Skatteverket i Stockholm.
En fredskantat med artister från hela världen som kommer resande för att tillsammans repetera och uppträda under några augustiveckor i Stockholm. Hur får man en sådan tanke? Går den överhuvudtaget att genomföra med en organisation som inte har existerat förrän hösten 2006 ? Så gick tankarna inför premiären augusti, 2008, på Stadshuset i Stockholm.
Det började med Mohammedteckningarna i Danmark. Förundrad såg jag på TV att en hel värld var i uppror på grund av några teckningar. De nordiska länderna var oväntat plötsligt i fara, speciellt Danmark. Inte ens vi, de s.k. fredsälskande nordborna, befann oss längre i trygghet. Marken gungade under fötterna.
Om kultur har en inneboende förmåga till destruktivitet, har den då inte även möjlighet till dess motsats, nämligen förmågan till att uppfatta konstruktiva lösningar och se det som förenar istället för att fastna i det som skiljer oss åt? Kan ett konstnärligt arbete och uttryck bli en bro för ett försonings- och fredsarbete? Eller är vi för alltid dömda att leva i en krigszon, ständigt beredda på att ta till våld så snart vi känner oss för hotade av andra människors och nationers uppfattningar?
Den finlandssvenske hjärnforskaren Matti Bergström säger att det redan på cellnivå finns partiklar i hjärnan som utkämpar en kamp mellan mörker och ljus. Bergström menar att den kampen är nödvändig för att mänskligheten ska utvecklas och kunna gå vidare. Men vi bör samtidigt vara medvetna om att när vi befinner oss i den kampen rör vi oss i en riskzon. Faran för att mörkt kaos tar över är överhängande. Förutsättningen för att det inte ska ske är att ge plats för fantasi och konstnärligt skapande. Förstå då, menar Bergström, kan de destruktiva krafterna få möjlighet att integreras med de ljusa. En ny medvetenhet, ett tredje ”rum” kan då uppstå.
Kreativitet har den märkliga förmågan, menar Matti Bergström, att även på cellnivå kunna binda samman mörker och ljus, det destruktiva med det konstruktiva. I kraftfältet mellan dessa båda poler kan det genuint kreativa mötas inom individen. Samhällets utveckling är avhängig individens möjlighet att knyta ihop och integrera. Om samhället genom allför hårda strukturer försöker stoppa den utvecklingen, stoppar den mänsklig och samhällelig mognad. I dess ställe växer våldet fram. Eller för att citera den amerikanska psykoanalytikerns Rollo Mays ord: ”Den som inte kan skapa måste förstöra.”
Kan det djupast heliga inom varje kultur och människa möta heligheten hos ”Den Andre”? Kan vi med musikens hjälp finna vägar som öppnar upp och inte stänger. Om röster och körer från vitt skilda religioner och kulturer kan mötas på ett fysiskt och metafysiskt plan, då har vi gjort det omöjliga möjligt och nått en liten bit på vägen.
Så gick tankarna när jag började samtala med kollegor om att skapa en fredskantat där ord och ton skulle smältas samman från de stora och några av de små världsreligionerna, tranformerad till en ny medvetenhetsnivå, till ett rum där nya upptäckter och uttryck fick chans att mötas, växa och blomma. Tanken är musikaliskt och idémässigt utmanande. Hur kan man väva samman rösters och körer från vitt skilda traditioner utan att någon dominerar på den andres bekostnad? Hur skapas mirakel? Hur uppnår man en attitydförändring?
Kan särart och gemenskap förenas? Detta ville vi undersöka och, om möjligt, förverkliga.
När Vox Pacis föddes upptäckte jag att många, liksom jag själv, gick omkring och bar på liknande tankegångar, såsom ”Krig är primitivt, inte längre försvarbart för civiliserade och demokratiska samhällen under 2000-talet”, och ”Vi måste hitta konstnärliga projekt som undersöker nya former och nya tankar. Hur getaltar man en strävan efter fred och försoning utan att använda pekpinnar eller bli sentimentalt inställsam.” Ide och koncept lockade. Många var det som uttryckte intresse att vara med i en sådan process. Tillsammans har vi påbörjat ett musikaliskt fredsarbete. Än så länge kan vi endast skönja de första, små, men mycket spännande stegen.
Fjolårets succé har skapat nätverk över hela världen och samarbetet med Sofias församling har lett till nya oväntade kontaktytor. Fjolåret 300 artister vill fortsätta det påbörjade arbete. I år har vi varken haft tid eller ork att finansiera ett lika stort projekt, och inte heller förmått att bjuda in, trots enträgna böner, fjolårets alla medverkande. Istället glädjer vi oss åt engagemanget, lusten att fortsätta att arbeta ihop och publikens varma gensvar. Fredskantaten/ föreställningskonsert ”A Challenge to Humanity” i det mindre, intima formatet i Sofia kyrka ser vi som en lika stor kreativ utmaning som fjolårets stora.
Mycket talar för att vi kan växa och utvecklas framåt.
Vox Pacis föreställning övergår i andra delen till Ylva Q Arkvik´s fredskantat "A Challenge to Humanity”. Inledningen börjar med att den stora kören sjunger:
Är det möjligt att vi har levt
så länge på denna jord
att vi har haft tusen och åter tusen år
på att tänka, iaktta och skriva
att vi har låtit miljoner år gå
utan att vi har lärt oss
att älska varandra.
Text: Sigrid Kahle
Måste vi inte alla på allvar börja ställa oss den frågan:
”Varför är det så svårt att lära oss älska varandra.”
